Temporär bloggpaus

Hej ni trogna, älskade och fina läsare.

Jag är, som ni märker, inte speciellt aktiv här. Projektet blev för ofokuserat och när jag väl ville försöka vara lite spontan så kändes det mest forcerat och lite för sällan för att rättfärdiga att låtsas vara bloggare. Därför tänkte jag dra mig in i min man cave och lura ut något som får mig att faktiskt vilja skriva mer, oftare, bättre och mer fokuserat. Men till dess behöver ni alltså inte hålla andan i väntan på ett nytt, fantastiskt, blogginlägg här.

Den som ändå vill följa mina eskapader kan jag glädja med att jag numer är tokaktiv på twitter (www.twitter.com/personifierad). Det är inte så farligt som det låter, du kan smygfölja mig utan att logga in eller hardcorestalka genom att klicka på "follow". Eller om du är en sådan där facebookanvändare så dyker mina tweets upp där genom någon slags magi.

Mina planer kommer att visa sig tids nog. Så var inte rädd att bli lämnad i mörkret utan Sebastian. Jag finns kvar och förhoppningsvis snart även i en bättre och mer uppdaterad version.

Tack för nu. Jag lämnar er med det här konststycket som jag fann i ett skyltfönster på söder.

Er hängivne,
Sebastian

Pizza i Danderyd

Jag och Tjippen testar pizza i Danderyd. CGs Pizza för att vara precis. Klart värt ett besök. Annorlunda koncept gillas skarpt!

Edit 1: Jag håller dessutom på att lära mig att blogga från mobilen. Det går sådär. Bear with me.

Edit 2: Jag åt en en pizza med chevre, valnöt, rödbetor och honung. Till efterrätt åt vi Mandel- och blåbärscalzone med vaniljglass. Fantastiskt gott!

 http://www.cgspizza.com/

/Sebastian

I’m much wiser now, that’s how we walk

Jag tänkte testa meditation. Fick en spikmatta i julklapp efter att i år dissat det hela som en fluga. Jag har nu fastnat för den, jättemycket. Inte för att jag helt plötsligt vill känna mig lite new-ageig, utan mer för att det är förbannat skönt att bara ligga på den i en kvart eller två. Det i kombination med att jag senaste året haft fruktansvärt svårt att slappna av i huvudet. De få gånger jag känner hur tankar driver iväg kommer jag alltid på mig själv med att tänka "Åh, mina tankar är ofokuserade, gud vad skönt!", vilket visar sig vara ganska kontraproduktivt och jag hamnar åter i ett tänkande stadie. Jag måste lära mig att sluta tänka, eller åtminstone bara låtar tankar flyta iväg. Jag vet att det är ett fånigt problem, men ändå. Det ska bli intressant att ge det en chans, så jag har tankat hem lite podcast med nybörjarmeditation. Jag kanske återkommer om jag märker något resultat.

In other news så funderar jag mycket på syftet med den här bloggen. Jag inser att ingen förutom jag och min mor läser det här, vilket jag egentligen inte har något problem med då syftet med bloggen alltid varit att bara skriva av mig lite. Att ingen läser beror nog mest på att jag aldrig skriver. Jag funderar över det här och bloggen 2.0 tankegångarna är i rullning. Kan jag utveckla konceptet och varför bör jag göra det? Jag har en enastående skissplan. Vi får se hur det går med det där.

Ikväll ska jag dricka öl på söder med Emil och Emil. Det ska bli trevligt. Tänkte ladda upp med meditation och ett glas av min nya kärlek: bourbon.

Antonia hånar alltid mig för att jag är så fascinerad av våra katter, så jag lägger upp en bild på våra katter för att hon nog har rätt. På bilden syns även spikmattan.

Hej svejs, va.

/Sebastian

Dagen som idag

Kay Pollak, jordnötter, kaffe, sociala medier och hybris. Idag är en bra dag.
Och jag borde blogga via mobilen oftare. Det är ju ganska smidigt, trots allt.
/Sebastian

Klockan två i toalettspegeln - fan vad jag har vind i seglen

Hej blogg. Jag har försummat dig utan vidare anledning egentligen. Jag har flera böcker jag borde skriva om. Flera händelser som kunde ha varit värda att dokumentera. Men icke.

2011 års första månad är snart över och mycket har hänt samtidigt som annat förblivit statiskt. I väntan på vadå? Filmkvällar, förkylningar, fester, kockskolor, skola och vardag. Till exempel så har jag äntligen fått tummen ur och installerat min diskmaskin. Sen visar det sig att den inte fungerar så ytterligare en person till måste komma hit och pilla lite. Suck.

Sen snurrar det i min skalle vad det gäller hur jag ska finansiera mitt liv. Önskar att jag bara kunde bestämma mig, skaffa lite pondus, spotta mig i näven och köra på. Men nej. Det kommer att bli bra. Förhoppningsvis vet jag mer inom någon vecka. Förhoppningsvis tänker jag då på att dokumentera det för allmän beskådan.

Idag ska jag träffa Caroline och Tjippen, vilket känns mycket trevligt. Imorgon så har jag lunchdejt med Anna som sedan kommer glida in i filmkväll i Hägersten. Gulddagar.

Bilden är från Dieselverkstaden 2004 när Svensk Pop spelade och mot slutet uppmanade hela publiken att äntra scenen och bidra. Jag rockar två instrument och bruden har jag ingen aning om vem det är. Det var en jävligt bra dag vill jag minnas. Och nu fick jag för mig att vara nostalgisk och läsa mina mina gamla bravader i min gamla sockerdrickadagbok. Men det får bli en annan dag.

Hepp. Nu måste jag klä mig för utgång. Vi hörs, kära kamrater.

Nu är det väl revolution på gång?

/Sebastian

Du bara får mig att hänga, hänga kvar

Lite typiskt mig att blunda på en bild som annars hade blivit otroligt bra. Som ytterligare en injektion i en långvarig vänskap. Hade mitt bästa nyår på flera år, väldigt lite baserat på att jag inte firat på flera år, utan mer för att kvällen i sig var ett slags perfektionsmaraton. Den kantades av fantastiskt god mat, magnifikt sällskap, bourbon, äventyr hos grannar, skratt, gråt, musik, promenad mellan Nacka och Kungsträdgården, fyllekäk och samtal med gymnasiefolk. Bourbon kan vara den bästa upptäckten på länge, förresten, om jag hade varit rikare hade min pseudoborbounalkoholism varit ett faktum. Bilden är, hursomhaver, en bra bild av en fantastisk vänskap. Mannen vid min sida kommer nog aldrig att bli av med mig.

Då var det nollelva med allt vad det innebär och det känns, trott eller ej, inte så annorlunda. Saker lunkar på och skolan drar igång. Våren kommer att bli omvälvande och magnifik på sitt eget sätt. Den har vittnat om vad den kommer att innehålla, men inte lovat något. Bara teasat. Vad har jag för ambitioner för året? Inte så olika som för 2010 som överlag var ett riktigt bra år för mig. Jag vet att saker har raserat runt om kring mig och det gör mig glad att jag stod pall, att jag inser att jag just nu är starkare än jag kanske någonsin varit.

Jag låter Håkan spela mig ut: 


"Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än"



/Sebastian

Och det här är det enda som plågar mig

Livet förändras var jag än går, fortfarande. Det är onekligen en intressant tid att vara Sebastian L. Karlsson.

Praktikperiod två är över och det känns sådär. Jag är oerhört tacksam för de 20 veckor jag fått spendera där. Och de dörrar som öppnats kunde jag aldrig ens drömma om för ett år sedan. Jag faller huvudstupa in i en drömtillvaro om jag bara sköter kort rätt. Lät som att jag spelar spel, men så är det såklart inte. Jag måste bara ta tillvara på det som bjuds mig. På bilden blev jag bjuden på en Appletini, den tog jag tillvara på väl. Vad min distanserade blick än säger.

Så är det jul och sånt där också. Min älskade Antonia väljer att spendera den på sitt nyvunna jobb, vilket hon gör rätt i. Frågan är bara om jag gapat efter för mycket egentid och att det nu slår bakut genom att jag kommer vanka av och an ensam och övergiven med två katter i lägenheten. Återstår att se. Om inte annat så får jag tid över att se film, vilket är okej det med.

Lyssnar på Säkert!s senaste album. Det är sådär.

Det enda som plågar mig nu är att jag inte riktigt kan se klart och att hela världen skådas genom ett rosa skimmer. Jag hoppas innerligt att mitt huvud reder ut sig under julhelgen. Att för mycket skinka, sill, snaps och potatis gör susen.

Men ja, vi hörs.
Tack.

/Sebastian

I'm the first to admit that I'm still pretty young

Jag önskar att det var så, att jag var den förste att erkänna att jag än är ganska ung. Men det är jag inte, även om det sakta men säkert har börjat gå upp för mig att så är fallet. Att min framtid faktiskt fortfarande är formbar och att min dåtid hitintills inte bara lett till ett slags ingenting. Jag börjar väl sakta men säkert växa i mina brådmogna skor som jag burit sedan jag var liten. Vuxendomen som lockat och skrämt mig under åren som flytt närmar sig fortfarande. Just nu är den spännande och lockande. I nästa är den skrämmande. Faktumet att lämna barndomen och detta limbo jag nu befinner mig i helt bakom mig är något jag måste ta itu med.

Jag vågar påstå att saker och ting är otroligt bra just nu. Att jag trivs med mina val och framför allt med dem val jag står inför. Det är stora och viktiga val som påverkar mig och min framtid, men jag trivs med mina valmöjligheter. Jag har folk runtomkring som genuint bryr sig och vill mitt bästa. Jag står i centrum i mitt eget universum och matas med möjligheter från min omvärld. Inom de närmsta veckorna måste jag sortera ut, sålla och slutligen ta beslut. Det är inte lätta val jag står inför, alternativen måste stötas och blötas mot varandra för att kunna utrönas vilket som är det vettigaste. Samtliga är bra nog att övervägas.

Veckorna springer som vanligt förbi. Jag hinner ibland med att andas mellan varven, gå på bio, sci-fi-mässa och bland undantagsfallen även umgås med vänner och familj. Jag läser och håller mig mig ajour med både samtid, dåtid och överskådlig framtid efter förmåga.

Imorgon får jag hem min käraste vän till storstaden. Omständigheterna kring det kunde ha varit rolig, men det känns bra att ha honom några stenkast bort.

Vi lär ju höras lika sporadiskt och ryckigt som vanligt. Har några böcker jag borde ha skrivit om. Men det kommer när livet inte är i vägen.

Känner att jag vill avsluta med något klämmigt. Ett citat som ringar in allting. Men jag hittar inget.
Ta hand om er.

/Sebastian

Strike another match, go start anew

Intensiv vecka. Rolig och intensiv. Lite tid för bloggande och läsande, mer tid för annat. Resultatet av alla roligheter var att jag sov mig genom hela fredag kväll och hela lördag förmiddag.

Galan för Harry Potter var fantastisk. Mingel och efterfest på magiska Nordiska Museet. Hängde med Eva från min praktik, Emma och Antonia. Filmen var bra, galan var bra och efterfesten var bra.

Onsdag kväll spenderades på hemmaplan i Spånga tillsammans med familjen. Middag och umgänge, personlighetsanalyser och fotboll. Mucho trevligt.

Torsdagens kväll kantades av Sonics 10-års dag på Berns. En trevlig tillställning i all sin glans. Titiyos framträdande var enastående.Moneybrother och dennes långe kompis valde att ställa sig precis framför mig och Antonia, vilket medförde skymd sikt. Men jag fick Pengabrors bakhuvud på bild när jag fotade en suddig Ola Salo så det kanske var värt?

Nu har jag förkylning i hela kroppen. Halsont och feberkänningar. Mindre roligt. Hoppas att det inte blir värre, känner visserligen inte alls för att jobba imorgon, men att sjukanmäla sig innebär finansiella förluster som jag är tveksam på om jag vill ta.

Det faktum att livet snurrar så fruktansvärt fort har kommit att skrämma mig. Inte att jag är orolig, jag är mest ofokuserad över min framtid. Vårterminen lockar mig inte alls. Den tredje praktikperioden desto mer. Måste bara finna en plats där jag kan få jobb. Mindre enkelt. Hej svejs.

/Sebastian

Fortsätt när hösten kommer och allt gör ont

Praktik har dragit igång på max. Min hjärna går på högvarv och stänger av sig om vart annat. På mest bara gott, faktiskt. Fruktansvärt roligt och satan så givande. Enda baksidan är att jag är fasansfullt trött under de stunder jag inte jobbar.

Men det är inte bara all work, det är lite play också. Som i fredags när jag åkte till Knivsta och hängde med bland andra Beetlejuice, Green Man, Darth Vader och Two Face. En enastående festlighet.

Har läst en del också. Ska skriva om det när tid finnes. Ligger just nu och slötittar på Iron Man 2 med kommentarspår. Känns som en lagom hjärndöd aktivitet att rensa huvudet med.

Har egentligen inte så mycket att säga. Ville mest höra av mig och säga att jag lever och har det bra. Eller så var det något jag ville ha sagt med det här inlägget som jag nu har glömt.

Er hängivne,
Sebastian

Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven

Sist jag skrev var jag en dag från ett år äldre. Nu är jag äldre. 23 år fyllda. Har sedan länge kommit överens med mig själv om att betitla det första inlägget som 23åring "Nobody likes you when you're 23" efter en låt med Blink182. Så blev inte fallet. Jag antar att det beror på att jag känner mig genuint omtyckt och uppskattad. Inte för att jag inte varit det tidigare, för det har jag verkligen. Jag har bara varit sämre på att uppskatta det.

Sitter just nu och lyssnar igenom Håkan Hellströms nya album. Har kommit en tredjedel. Omöjligt att säga var det barkar. Jag avvaktar.

Mitt födelsedagsfirande smyckades av familj och släkt som svängde över på fika. Det var mycket trevligt och jag överöstes med presenter. Veckan som följde var en hektisk vecka i skolan med två inlämningsuppgifter och två tentor. Har fått svar på en av tentorna, det gick bra. Resten återstår att se.

Svepte ihop galej hos mig för att fira pacemakern. Uppslutningen var god och jag kom i säng vid sexsnåret efter att ha lekt både öllekar, sanning eller konsekvens och andra lustigheter. Tack till alla närvarande. Verkligen. Det gör mig glad att ha så bra vänner som ni. Tog själv ytterst få bilder som är värda att slanga upp, så jag stal en bild skamlöst från Antonia.

Jag är dessutom tillbaka på praktik. Känns förbannat bra. Känns som att komma hem, på något märkligt sätt. Det mesta är sig likt och jag känner hur de kommande tio veckorna kan bli fruktansvärt roliga och givande. Jag har fått förtroenden som jag ska förvalta väl. Janteförespråkaren i mig gnager och säger att jag inte är värd det, men samtidigt så börjar självförtroendet köra sin slutplädering mot seger och denne menar på att jag tammejfan är värd det. Och att jag kommer att rocka. Jag kommer att rocka.

Jag känner en oläglig förkylningsvariant komma krypande. Halsontet och feberkänningarna varvar. Hua. När jag är klar med bloggandet och Hellströmandet skola jag nog kura ned mig i ett varmt bad. Som visserligen låter bakterierna frodas, men det är avslappnande. Jag är dålig på att slappna av.

Hej svejs, va!

/Sebastian

Tiden går, om hundra år är vi stjärndamm, min vän

Ett livstecken. Ännu en vecka som har passerat. Kände att det var dags. Bilden är mest för att jag inte tagit så mycket bilder i veckan, så jag tänkte att en bild på vinter kändes bra. Inte för att det representerar något eller så. Mest bara för att.

Skolan lunkar vidare. Bara en vecka kvar nu. Om än satan så intensiv sådan. Två tentor och två inlämningsuppgifter. Jag ogillar det. Men det är bara att bita ihop och prestera efter behag och behov, vilket jag tänker göra. Om det räcker för betyg återstår att se. Livet handlar inte om betyg.

Den här veckan har i övrigt gått fruktansvärt fort, men jag har ändock hunnit med att hänga i Högdalen med Caroline och om vi räknar med förra veckans helg så har jag även hunnit med galapremiär, festande hos Anna och barnvaktande. Simmande, städande, bakande, mötessittande och så skolan då. Men ja.

Imorgon stundar Djurgården med Martin och Malin. Känns suveränt. Att spendera veckans lediga dag med kära vänner på det sättet är guld. Kvällen dyker Antonias familj upp som fikagäster och lördagen berikas av min familj/släkt som detsamma. Söndag jobb. Dagarna lunkar på och jag har inga större problem att fylla dem.

Läser just nu Den förlorade symbolen av Dan Brown. Avslappning för hjärnan från all fakta jag proppat i mig på senaste. Men räds ej. Jag har böcker om gratisekonomi, tjänstemarknadsföring, IKEA och att vara snäll i pipelinen. Så snart kommer jag börja tugga ut mina alltid lika efterlängtade tips igen.

Men nu får det vara slut på mitt sista inlägg som dubbeltvåa. Vi hörs när jag är äldre och klokare.
Puss

/Sebastian

In telling myself that I can roll with the changes

Igår promenerade jag på lunchen runt kvarteret. Jag är så fascinerad av ombyggnationer. Beskåda hur saker raseras för att sedan något nytt ska kunna uppstå. Jag kan stå och titta på byggnadsplatser och förlora mig i tankar. Jag förundras över de personer som vågar klättra upp i de gula lyftkranarna och hantera dem. Det måste både vara svårt, rent pilligt, och tära på ens höjdrädsla. Jag förundras även över konstruktionen, det ser så sabla instabilt ut.

Idag har jag gjort mitt bästa för att undvika allt och det har gått förvånansvärt bra. Jag tror att en stunds ledighet och sökande kan få mig på fötter igen. Jag är i obalans och behöver något energigivande. Som en paus. Eller mod. Mod vore bäst. Jag känner när jag undvikit allt i en dag hur jag får inspiration till att göra det jag måste.

Jag insåg häromdagen att, även om jag drillat mig själv till att göra allting ensam genom år av elitistiskt tänkande, skev självkänsla och egensinnighet, kan tycka att det är roligt att jobba med människor. Jag måste bara komma över mig själv, vilket inte är det lättaste när man drivs av ovanstående punkter.

Jag debatterade med mig själv huruvida jag ska låta denna dagen vara en undvikardag fullt ut eller om jag ska göra något av värde också. Jag spenderade 20 minuter åt det jag var tvungen att göra och gjorde ett bra jobb. Kvällen tänker jag spendera på bio, då jag insett att det är mitt bästa flyktområde. Film är det enda jag funnit som får mig att tänka på något annat än mig själv och det som kretsar kring mig.

Jag har den där känslan av att framtiden är så fruktansvärt bländande och vacker att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med min samtid. Men framtiden blir inte vacker om jag inte skakar liv i min samtid. Jag måste bara inse det.

Ska ha en festlig aktivitet här i början på oktober och antalet gäster är över all förväntan. Det minsta jag kan göra är att nobelt buga och tacka.

/Sebastian

Laughing in the open air; have yourself another dream

Hej igen, verkligheten. Det var ett tag sedan jag återvände till bloggformen för att konkretisera den.

Senaste veckan har bestått av skola, vänner och två möjligheter jag tackat nej till. Jag kanske kan anses vara feg som inte hoppat på möjligheterna, men samtidigt gjorde jag det för att bana väg för en större möjlighet som jag verkligen vill brinna för. Men nog om det.

Skolan fortsätter vara lagom engagerande och jag känner att jag behöver en paus där jag kan organisera mitt huvud. Kay Pollaks ord ekar i mitt huvud om att välja glädje och jag gör mitt bästa. Det går ganska bra. Skolan tär inte lika mycket på mig som den tidigare gjort. Jag försöker att lära mig något, mer än bara praktiska kunskaper, utan även mer om att ta det lugnt. Inte ta så allvarligt på allt.

Den här veckan har till min stora lycka bestått av vänner. Onsdagen spenderades med Anna och Isak på Dovas. Vad som skulle vara en casual after-work slutade med att jag kom hem vid fyra och somnade med kläder på. Glad. Torsdagen som följde svängde Cilla över och såg på Idol med mig och Antonia, vi syns allt för sällan och det var skönt att få en stund. Fredagen sms:ade Caroline mig och vi slöt upp på ett café i Gamla Stan där vi diskuterade livet, kärleken och politiken. Igen, träffas för sällan. Jag träffar alla mina vänner för sällan. Utmana mig att inte säga nej till nästa möte?

Köpte Brandon Flowers soloalbum igår. Jag köper så jäkla sällan skivor så det kändes som ett äventyr på bekanta områden. Hittills når det sällan upp till The Killers nivåer, men jag är ändå glad över att jag inte förlorat min förmåga att spontant köpa skivor. Åtminstone inte helt.

Annars så trivs jag med mina två katter och min enda flickvän. Saker tuggar på ganska bra och snart börjar praktiken igen. Ser fram emot det.

Vad dagen och helgen bjuder på mer än jobb återstår att se. Ska börja läsa antingen en bok om Steve Jobs eller om Ingvar Kamprad. Men mer än så vet jag inte.

Det var någonting jag mer ville få sagt, men det är glömt.

Vad glad.

/Sebastian

Om du aldrig provat, hur kan du då vara säker?

Då var det onsdag och veckorna flyger förbi utan rim och reson. Ibland saknar jag dåtiden då ens tidsuppfattning var lika med noll och en dag kunde kännas som en evighet. Nu är tiden mest ett kvitto på att jag aldrig får någonting gjort. En slags personifierad mycket snack och liten verkstad.

Oavsett det så har min mor fyllt år vilket firades på mysiga lilla Kalaset i Abrahamsberg tillsammans med släkt. Det vala trevligt.

Sedan har jag brottats med oceaner av näsblod till den gräns att till och med jag som är  antihypokondriker började överväga att åka in till närakuten. Men jag struntade i det och står än i dag på benen.

Igår besökte jag och Antonia Norra Brunn där vi åt god mat, drack öl och kollade på stand-up. Henrik Schyffert agerade konferencier och uppträdde gjorde Fredrik Andersson, Måns Möller och den hemliga  bonusgästen Fredrik Lindström. Helt klart en trevlig kväll som gjordes möjlig av att vi fått presentkort av Antonias plastfarsa Ulf. Men i övrigt känns det som att jag helt klart vill besöka Norra Brunn lite oftare för att dricka öl och kolla på stand-up. Helbra.

På tal om monetära angelägenheter så har jag äntligen fått mina uppgifter för sommarkurserna rättade, vilket innebär att jag äntligen kan få pengar från CSN. Det känns tryggt. Saker som att klippa sig känns väldigt angeläget.

Och nu när jag skulle öppna Spotify för att lyssna på musik så menade den på att jag var tvungen att uppgradera för att lyssna. Och när jag ska installera om den så hänger sig installationsprogrammet gång på gång. Fail. Så nu vet jag vad jag ska spendera resten av morgonen med.

/Sebastian

Introduktionstid med Noelle

Första veckan så var kontrasten stor katt/liten katt fascinerande

En vecka senare börjar hon växa ikapp

/Sebastian

She said "a bad day's when I lie in bed and think of things that might have been"

Hej och hå. Ett tag sedan jag skrev och allt det där. Börjar känna att det dras som ett mantra, likt Astrid Lindgrens "Döden, döden, döden".

Sedan vi sist hördes av har det väl ändå hänt en del värt att nämna, vill jag påstå.

Skolan har dragit igång igen och den lyckas om möjligt vara ännu mindre inspirerande än tidigare. Vilket är jävligt synd. Jag har lovat mig själv att inte bli upprörd över det, men det är svårt. Mycket onödiga lektioner, ett tempo som passar en högstadieklass och ett schema som är späckat. Grejen är att jag vill faktiskt lära mig en del av de saker vi går igenom, men jag känner att jag lär mig bättre om jag får sitta på min kammare och lära mig själv. Jag blir mest bara upprörd och störd över att gå till själva skolan, vilket är synd. Väldigt synd. Men det är inget att göra åt, det bästa jag kan göra är att inte fokusera på skolan och istället bygga upp mitt imperium vid sidan om. Läsa böcker och våga lyfta telefoner och så vidare.

Sedan har Popaganda ägt rum och jag, Antonia och Ida delade ut flyers för en musiktidning mest. Ångrar lite att jag missade Robyn, men jag såg Hästpojken, vilket var lagom värt åtminstone. Och tydligen fick vi inte dela ut flyers på området, vilket vi blev varse om när vi nästan var klara. Well oh well. Ingen vet varför Popaganda ger tillstånd till att dela ut flyers utanför området? Är det inte ett fritt land?

Den sjunde september ska jag och Antonia på Norra Brunn och se Henrik Schyffert och Fredrik Andersson. Peppen!

I övrigt går jag runt och äter upp mina sparpengar i väntan på att mina sommarkurser ska rättas och anmälas till CSN. Jävligt frustrerande tillvaro, faktiskt. Har no money utöver något slags existensminimum som jag tar från mina sparkonton. Vet att jag kan låna av mina föräldrar och så vidare, men att låna pengar när man har sparpengar känns bara dumt. Och det löser inte problemet att mina uppgifter inte rättas och att handledaren inte svarar på mina mail. MAFFAKKA.

Den största nyheten sist då, kanske. Det är att Antonia och jag skaffat oss en ny familjemedlem. Och nej, vi har inte adopterat en liten korean eller på naturlig väg klämt ut en unge. Vi har däremot skaffat oss en till katt. En halvnorrman från Ljusterö som jag nu outar heter Noelle. Eller stavningen kan vara Noël, Antonia har inte bestämt än. Eller, egentligen heter katten nog ingenting, utan går under namnet "tjejen", så inofficiellt heter den Noelle. Philemon blev inte överlycklig över konkurrensen, men såhär en vecka in i deras förhållande kommer de bra överens med lekar, kelande och så. Dock är Philemon en toffel och sätter sig under Noelle i rangordning, vilket gör att han äter efter henne och så vidare. Detta trots att han är typ tio gånger så stor som henne, varit här längre och i sin barnakull var alfa. Jävla mes. Lägger upp en bättre bild på henne från Antonias kamera någon gång senare. Min kamera gör inte den lilla sötnosen rätta, så att säga.

Nej, nu måste jag få någonting gjort. Ska publicera två boktips inom kort samt våga ringa lite folk. Ikväll ska jag hem till Antonia och imorgon är det skola igen. Huaha.

Puss.

/Sebastian

I'm older but I don't feel any smarter

Ghettohedgehog

Tjo och tjim. Över en vecka sedan jag skrev, kanske börjar bli dags.

Har egentligen inte supermycket att förtälja, då anledningen till att jag inte skriver är att jag förkovrat mig i slutskedet av två sommarkurser med tillhörande tentor. Toppar och dalar. Mest dalar. När jag inte förlorat mig i stolpig kurslitteratur och krångliga affärssystem så läser jag böcker, hänger med Antonia och är pånyttförälskad i NHL'09.

Börjar misstänka att jag är köpberoende. Även om jag sällan gör stora köp så spenderar jag lite på mycket. Adlibris har blivit min bästa vän och när jag har tråkigt roar jag mig med att lägga till böcker i min önskelista. Tror det ligger 128 böcker där nu. Men jag köper böcker också. Och läser dem. Så det är inte all fail.

I helgen firades en av mina äldsta vänner att hon blivit examinerad  civilingenjör med pompa och ståt. Även om man aldrig ska ångra något, vilket jag inte gör heller, så önskar jag ibland att jag funnit en direktion tidigare. Har visserligen inte funnit någon än, men jag är på godare väg än någonsin. Så läser man om Mark Zuckerberg som yngre än vad jag är nu startade Facebook.

The Expendables var för övrigt fruktansvärt dålig. Inte ens Statham var underhållande. Och om man gör en hårdkokt actionfilm är det MINSTA man kan begära att actionen är snyggt koreograferad, filmad och gärna originell, men nej. Inget av det. Undvik. Men jag trampade nästan på en igelkott på vägen till bion. Så för att irritera Antonia låter jag igelkotten pryda detta inlägg.

Hepp.

/Sebastian

Jag har tid, jag har lediga dagar där jag sitter och klagar

Kan varmt rekommendera Niklas Orrenius bok Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Boken samlar Orrenius journalistiska texter om fenomenet Sverigedemokraterna, kompletterat med bakgrund, analys, diskussioner och övrig matnyttig information man kan tänkas vilja veta. Den känns som ett slags måste att läsa i samhällskunskapen i grundskolan eller bara allmänt en bok som borde delas ut på arbetsplatser som samhällstjänst. Läser man den här boken inser man att Sverigedemokraterna är långt från rasister som vill slänga ut diverse invandrare. De är skitfarliga bakåtsträvare som är dödsrädda för mångkultur. Läs och begrunda.

I övrigt så har svängt över till Anna och Johan för diverse skogshäng, kaffedrickande och Harry Potterspelande. För lite av dem på senaste, i mitt tycke.

Ett bokmärke från lågstadiet

Jag går runt med i-landskriser i huvudet och försöker ständigt motarbeta mina impulser att fly. Det är nog det svåraste jag vet. Att inte fly. Jag är lite av en escape-artist. Men det krävs mod för att inte fly. Mod som jag måste samla och hålla inom mig. Hittills går det sådär. Konflikter.

Veckan borde ägnas åt diverse studier. Har lite kvar att ta itu med innan mitt riktiga plugg börjar.Och tar jag inte itu med det så blir det en fattig höst. Och det vill ingen.

Nu funderar jag på att, istället för att plugga, kura ned mig i soffan och glömma alla i-landsproblem och inre konflikter med hjälp av en dokumentär om universum. Sen borde jag rycka upp mig, plugga, äta lunch och promenera.

/Sebastian

Like a newly orphaned refugee, retracing my steps

Så anlände augusti även i år. Jag gillar augusti, det är en trevlig månad. Är det förresten bar jag som vill skriva månaders namn med versal som begynnelsebokstav, likt engelskan? Tycker Augusti ser bättre ut än augusti.

Jag har tittat en del på serien Avatar: The Last Airbender på senaste. I mitt tycke en av de bättre serierna någonsin. Förstår att det fått det genomslag som det fått. Jag önskar att det skrevs inspirationsböcker om farbror Iroh, i samma anda som "....enligt Puh"-böckerna. Iroh är en fantastisk inspirationskälla och hans livsfilosofi borde ingå i någon slags kursplan för barn och ungdomar i hela världen.

I övrigt undviker jag för mycket saker just nu. Jag har förpassat mig själv till att bli lite passiv. Vet inte om det är sommartänk eller ett beteende jag bör vara rädd för. Jag behöver våga - igen. Inte i meningen att jag någonsin vågat något förut, utan att jag behöver ta tag i mig själv och VÅGA göra saker.

Läser en del böcker parallellt fortfarande. En bok om konstruktivt tänkande, en om Sverigedemokraterna, en om hur man hanterar problem och en om hur man kan lära sig av barn. Det går ganska bra och de flesta av dem är intressanta nog att läsa vidare i. Även om jag kanske borde samla mitt huvud och sätta mig in i en skoluppgift som hittills varit mördande tråkig.

Snart drar den riktiga skolan igång igen och jag ser lite fram emot det, men tempot fyra dagar i veckan är ganska avtändande. Jag hade ju tänkt bygga upp mig själv och annat i höst, vilket kan bli svårt att ta sig tid till. Jag får balansera.

Ramblings.

Har inte så mycket annat att förmedla vad jag vet. Och fortsätter jag förmedla saker finns det risk att jag gräver ned mig mer i låtsasproblem och hjärnbrydderier. Och det vill väl ingen?

I övrigt har jag fastnat för For Winds av Bright Eyes, men jag tror jag gillar den mer i The Killers tolkning.

Walla.

/Sebastian