Igår promenerade jag på lunchen runt kvarteret. Jag är så fascinerad av ombyggnationer. Beskåda hur saker raseras för att sedan något nytt ska kunna uppstå. Jag kan stå och titta på byggnadsplatser och förlora mig i tankar. Jag förundras över de personer som vågar klättra upp i de gula lyftkranarna och hantera dem. Det måste både vara svårt, rent pilligt, och tära på ens höjdrädsla. Jag förundras även över konstruktionen, det ser så sabla instabilt ut.
Idag har jag gjort mitt bästa för att undvika allt och det har gått förvånansvärt bra. Jag tror att en stunds ledighet och sökande kan få mig på fötter igen. Jag är i obalans och behöver något energigivande. Som en paus. Eller mod. Mod vore bäst. Jag känner när jag undvikit allt i en dag hur jag får inspiration till att göra det jag måste.
Jag insåg häromdagen att, även om jag drillat mig själv till att göra allting ensam genom år av elitistiskt tänkande, skev självkänsla och egensinnighet, kan tycka att det är roligt att jobba med människor. Jag måste bara komma över mig själv, vilket inte är det lättaste när man drivs av ovanstående punkter.
Jag debatterade med mig själv huruvida jag ska låta denna dagen vara en undvikardag fullt ut eller om jag ska göra något av värde också. Jag spenderade 20 minuter åt det jag var tvungen att göra och gjorde ett bra jobb. Kvällen tänker jag spendera på bio, då jag insett att det är mitt bästa flyktområde. Film är det enda jag funnit som får mig att tänka på något annat än mig själv och det som kretsar kring mig.
Jag har den där känslan av att framtiden är så fruktansvärt bländande och vacker att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med min samtid. Men framtiden blir inte vacker om jag inte skakar liv i min samtid. Jag måste bara inse det.
Ska ha en festlig aktivitet här i början på oktober och antalet gäster är över all förväntan. Det minsta jag kan göra är att nobelt buga och tacka.
/Sebastian
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar