Tiden går, om hundra år är vi stjärndamm, min vän

Ett livstecken. Ännu en vecka som har passerat. Kände att det var dags. Bilden är mest för att jag inte tagit så mycket bilder i veckan, så jag tänkte att en bild på vinter kändes bra. Inte för att det representerar något eller så. Mest bara för att.

Skolan lunkar vidare. Bara en vecka kvar nu. Om än satan så intensiv sådan. Två tentor och två inlämningsuppgifter. Jag ogillar det. Men det är bara att bita ihop och prestera efter behag och behov, vilket jag tänker göra. Om det räcker för betyg återstår att se. Livet handlar inte om betyg.

Den här veckan har i övrigt gått fruktansvärt fort, men jag har ändock hunnit med att hänga i Högdalen med Caroline och om vi räknar med förra veckans helg så har jag även hunnit med galapremiär, festande hos Anna och barnvaktande. Simmande, städande, bakande, mötessittande och så skolan då. Men ja.

Imorgon stundar Djurgården med Martin och Malin. Känns suveränt. Att spendera veckans lediga dag med kära vänner på det sättet är guld. Kvällen dyker Antonias familj upp som fikagäster och lördagen berikas av min familj/släkt som detsamma. Söndag jobb. Dagarna lunkar på och jag har inga större problem att fylla dem.

Läser just nu Den förlorade symbolen av Dan Brown. Avslappning för hjärnan från all fakta jag proppat i mig på senaste. Men räds ej. Jag har böcker om gratisekonomi, tjänstemarknadsföring, IKEA och att vara snäll i pipelinen. Så snart kommer jag börja tugga ut mina alltid lika efterlängtade tips igen.

Men nu får det vara slut på mitt sista inlägg som dubbeltvåa. Vi hörs när jag är äldre och klokare.
Puss

/Sebastian