Och det här är det enda som plågar mig

Livet förändras var jag än går, fortfarande. Det är onekligen en intressant tid att vara Sebastian L. Karlsson.

Praktikperiod två är över och det känns sådär. Jag är oerhört tacksam för de 20 veckor jag fått spendera där. Och de dörrar som öppnats kunde jag aldrig ens drömma om för ett år sedan. Jag faller huvudstupa in i en drömtillvaro om jag bara sköter kort rätt. Lät som att jag spelar spel, men så är det såklart inte. Jag måste bara ta tillvara på det som bjuds mig. På bilden blev jag bjuden på en Appletini, den tog jag tillvara på väl. Vad min distanserade blick än säger.

Så är det jul och sånt där också. Min älskade Antonia väljer att spendera den på sitt nyvunna jobb, vilket hon gör rätt i. Frågan är bara om jag gapat efter för mycket egentid och att det nu slår bakut genom att jag kommer vanka av och an ensam och övergiven med två katter i lägenheten. Återstår att se. Om inte annat så får jag tid över att se film, vilket är okej det med.

Lyssnar på Säkert!s senaste album. Det är sådär.

Det enda som plågar mig nu är att jag inte riktigt kan se klart och att hela världen skådas genom ett rosa skimmer. Jag hoppas innerligt att mitt huvud reder ut sig under julhelgen. Att för mycket skinka, sill, snaps och potatis gör susen.

Men ja, vi hörs.
Tack.

/Sebastian