I'm the first to admit that I'm still pretty young

Jag önskar att det var så, att jag var den förste att erkänna att jag än är ganska ung. Men det är jag inte, även om det sakta men säkert har börjat gå upp för mig att så är fallet. Att min framtid faktiskt fortfarande är formbar och att min dåtid hitintills inte bara lett till ett slags ingenting. Jag börjar väl sakta men säkert växa i mina brådmogna skor som jag burit sedan jag var liten. Vuxendomen som lockat och skrämt mig under åren som flytt närmar sig fortfarande. Just nu är den spännande och lockande. I nästa är den skrämmande. Faktumet att lämna barndomen och detta limbo jag nu befinner mig i helt bakom mig är något jag måste ta itu med.

Jag vågar påstå att saker och ting är otroligt bra just nu. Att jag trivs med mina val och framför allt med dem val jag står inför. Det är stora och viktiga val som påverkar mig och min framtid, men jag trivs med mina valmöjligheter. Jag har folk runtomkring som genuint bryr sig och vill mitt bästa. Jag står i centrum i mitt eget universum och matas med möjligheter från min omvärld. Inom de närmsta veckorna måste jag sortera ut, sålla och slutligen ta beslut. Det är inte lätta val jag står inför, alternativen måste stötas och blötas mot varandra för att kunna utrönas vilket som är det vettigaste. Samtliga är bra nog att övervägas.

Veckorna springer som vanligt förbi. Jag hinner ibland med att andas mellan varven, gå på bio, sci-fi-mässa och bland undantagsfallen även umgås med vänner och familj. Jag läser och håller mig mig ajour med både samtid, dåtid och överskådlig framtid efter förmåga.

Imorgon får jag hem min käraste vän till storstaden. Omständigheterna kring det kunde ha varit rolig, men det känns bra att ha honom några stenkast bort.

Vi lär ju höras lika sporadiskt och ryckigt som vanligt. Har några böcker jag borde ha skrivit om. Men det kommer när livet inte är i vägen.

Känner att jag vill avsluta med något klämmigt. Ett citat som ringar in allting. Men jag hittar inget.
Ta hand om er.

/Sebastian