Metropia (2009)

Termen "svensk film" har blivit snudd på ett skällsord idag. Kanske är det inte så konstigt då vi bombarderats med buskiskomedier och trötta polisfilmer i årtionden. Bristen på genremångfald i kombination med att vi jämför våra små produktioner med de klart mer påkostade amerikanska alternativen får svensk film att framstå som ganska uselt generellt. Så det är med stor glädje jag får nys om den animerade dystopin Metropia (2009). Kommer den att kunna måla om det svenska filmlandskapet så vi slipper fler filmer med Janne "Loffe" Carlsson?

Metropia utspelar sig i en närbelägen framtid då multinationella företag mer eller mindre styr Europa, delvis med hjälp av ett europaomspännade tågnät. I fokus står Roger, en helt vanlig medelsvensson från Farsta, vars huvud börjar spela honom spratt då en inre röst dykt upp. Filmen blir en jakt efter sanning på vad som ligger bakom denna mystiska och manipulativa stämma. Och vem är egentligen tjejen från schamporeklamen som så förföriskt följer med på äventyret?

Som helhet är filmen tämligen unik i sin animationsstil, vilket lyfter en annars ganska långsam story. Att den är långsam innebär dock aldrig att den blir tråkig, den är tvärtom stundtals väldigt spännande och engagerande. Även om ämnen och händelser känns igen från tidigare verk inom genren så är filmen fenomenal på att bygga upp en paranoid stämning och mysteriet kvarstår långt in i filmen. Det känns som att filmens regissör, Tarik Saleh, medvetet portionerar ut information i små doser för att ständigt hålla storyn igång.

Överlag gillar jag filmen, dess långsammare stunder till trots och jag skulle gladeligen se att Tarik Salehs  nästa projekt berikas med en hög budget, då jag tror att karln har stor potential att ge världen mer bra grejer.

Bör du se den? Ja. Om inte annat för att jag hellre ser att den här spelar in mångmiljonbelopp än Göta Kanal 3 då den här faktiskt bygger på något originellt och för fram något fräscht. Men det kommer aldrig hända.

/Sebastian

2012 (2009)

De senaste åren har det varit mycket prat om att det kommer att gå käpprätt åt helvete sista dagarna i december år 2012. Mängder med böcker, dokumentärfilmer och foskarrapporter har fått se dagens ljus som alla försöker jobba för att dementera eller blåsa nytt liv i Mayaindianernas detaljerade kalender som abrupt tar slut om sisådär tre år. Och precis som Transformers (2007) var den ultimata filmen för den svulstige Michael Bay så blir en film om jordens totala undergång den ultimate filmen för domedagsprofeten Roland Emmerich.

I filmens centrum står John Cusack och dennes redan sönderfallne familj som desperat försöker fly jordens pågående kollaps. Vi får följa med dem genom städer som kollapsar, naturreservatet Yellowstone som kollapsar och diverse andra scenarior. Oftast går det mesta sönder framför våra ögon. Var själva storyn tar en vet jag inte riktigt om jag vill spoila, även om det är en lång film så räcker det nästan med att se trailern och förstå att saker och till inte står rätt till för att kunna se den här filmen.

2012 är en lång långfilm med sina 158 minuter, något jag trodde skulle bringa en enorm träsmak och huvudvärk av den grövre sorten, om jag känner min Emmerich rätt. Dock överraskar filmen med att vara, som jag tidigare nämnde, ultimat. Emmerich gör sitt bästa med att klämma in hela sin arsenal av undergångstrick för att konstant underhålla tittaren. Och även om jag gick in med inställningen att jag skulle bli uttråkad så kan jag såhär i efterhand erkänna att jag aldrig direkt fick tid till det. Det går såklart att diskutera hur bra själva filmen egentligen är, för faktum är att den är ganska lätt att borsta av sig och glömma bort, men den lyckas ändå med att vara hyfsat underhållande, åtminstone till två tredjedelar. Skådespelarna gör ett lagom habilt jobb med att fly från katastrofområde till katastrofområde. Emmerich gör sitt bästa med att vara svulstig, pompös och överdådig, vilket passar filmens tema som handen i handsken. Sista akten må vara urbota urkorkad ur många perspektiv, då filmens övergripande underhållningsvärde är såpass högt så stör det mig inte så mycket.

Bör du se den här? Nej. Även om jag ägnat ett stycke åt att faktiskt försvara och hylla filmen så är den överlag väldigt lättglömd. Det är långt från det bästa jag sett, men den är även långt från det sämsta jag sett. Den är medioker och tämligen oprovokativ.

/Sebastian

Paranormal Activity (2007)

Tänk dig tillbaka till för cirka tio år sedan. Ryktena började spridas om en film som få vet om det är sanning eller fiktion. Du började om höra hur den har skrämt skiten ur dina vänner och halva USA. I trailern fick vi se en livrädd tjej vars näsa som fyllde halva bilden. Personligen var jag tolv år gammal och kunde inte bärga mig till jag skulle få se detta fantastiska spektakel, betitlat Blair Witch Project (1999). Jag fick lov av min mamma att hyra den, kröp in i mitt lilla rum, släckte alla lampor och blev fruktansvärt besviken. Var i låg det läskiga? Det jag fick se var tre personer i en skog som var lite vilse. Och nu, tio år senare, händer det igen. Den här gången är det två personer i ett hus som är lite vilse. Och förhandssnacket är återigen bortom all rim och reson.

Paranormal Activity (2007) tar sin början i ett hus i San Diego. I huset bor Katie, Micah och en tredje, lite odefinierbar sak. Det är det tredje delen som utgör det "paranormala". Katie är rädd, men då Micah precis köpt en ny fin kamera och är fascinerad av det som försiggår så känner han sig manad att gå emot sin flickvän och filma det som sker. Då filmen hela tiden strävar efter att vara äkta och realistisk, till den grad att en person i min salong efter filmen utbrister "var det på riktigt?", så blir det vi som publik får se ett sovrum. En jävla massa sovrum. Och sen får vi höra lite ljud också. Satan i gatan så läskigt.

Den här filmen framkallar exakt samma känslor för mig som Blair Witch Project. En känsla av utanförskap. Som att jag inte riktigt förstår vad det är folk gillar så mycket. För jag tycker inte att det är här är läskigt. Jag är dock väldigt mörkrädd och hade jag själv varit i deras sits hade jag skitit tegelstenar. Men att titta på två personer som är rädda intresserar mig faktiskt inte. Filmen är jättebra på att bygga upp stämning den första halvtimmen, det ger jag den. Dock fortsätter den att bygga stämning resten av filmen ut utan något egentligen händer. Jag saknar en eskalation i händelseförloppet och jag saknar en filmisk struktur. Jag skulle lika gärna kunna kolla på ett väl valt program av Malin Berghagen som med hjälp av låtsasmedium jagar spöken på svenska gårdar. Eller se en dokumentär om paranormala fenomen.

Bör du se den här? Nej. Eller, om du gillar en viss film från 1999 så kanske du gillar den här med. Men annars så lägg dina pengar på något annat.

/Sebastian

The Box (2009)

Den tredje långfilmen signerad den debatterade regissören Richard Kelly är här. Efter att ha tagit oss genom existentialistiska åttiotal och postapokalyptiska framtider är det nu sjuttiotalet som får sig en visit.Och sjuttiotalet kommer nog aldrig mer bli sig likt.

Filmen inleds med att  paret Norma och Arthur Lewis (Cameron Diaz och James Mardsen)  tidigt en morgon får en märklig låda levererad till sin dörr. Senare under dagen dyker den mystiske Arlington Steward upp och deklarerar lådans spelregler: Tryck på den röda knappen och två saker kommer att hända. Dels kommer en person, någonstans på jorden att dö och dels kommer paret få en miljon amerikanska dollar. Det moraliska spelet kan dra igång.

Jag har väldigt svårt att veta vad jag ska tycka om den här filmen. Dels för att det är så otroligt mycket som föresgår och dels för att det är stundtals väldigt svårt att finna meningen med det som sker. För jag tror att det finns en mening. Richard Kelly gör det filosofiskt, mystiskt och stundtals väldigt konstigt, men övergripande känns det som att det har ett syfte, frågan är bara vad. Den känns lite Dark City (1998), lite Donnie Darko (2001) och lite Knowing (2009) i en skön mix med Finchers Zodiac (2007). Jag behöver minst en gång till med den här filmen för att kunna förstå om den är bra eller bara konstig. Jag tror att jag verkligen gillar den, men det är svårt att veta om jag hunnit smälta och förstå vad jag just gått igenom. Den omkullkastar nog inte mitt liv och kommer inte rankas som top tio år. Men jag har sällan tråkigt utan är konstat på min kant att försöka förstå vad det är jag ser. På ett bra eller dåligt sätt vet jag inte.

Bör du se den här? Nej. Eller. Jo? Kanske? Det krävs ett sjukt öppet sinne och en förmåga att bearbeta och analysera.

/Sebastian

Saw IV (2009)

Sedan den lilla indiefilmen Saw (2004) tog världen med storm har franchisen vuxit till att bli den mest inkomstbringande skräckserien någonsin. Kvaliteten på filmerna har varit varierande, men har i mitt tycke överlag sjunkit för varje film. Hur står sig då den sjätte filmen mot de övriga fem? Låt mig från början tala om att spoilers för övriga fem Sawfilmer kommer att förekomma, men ärligt talat har du inte sett övriga fem så är det här inte filmen som kommer övertala dig att göra det. Och om du fortfarande är rädd för spoilers: se den första filmen, skit i resten och forsätt läs. 

Saw IV tar vid direkt efter att den föregående filmen slutat, nästan på minuten och här får vi följa hur Hoffman kämpar för att avsluta det jobb som Jigsaw startat. I fokus står en högt uppsatt chef vid ett försäkringsbolag som ska få sina principer testade, Jigsawstyle. Precis som vanligt så är de moraliska testen mer eller mindre morbida och blodiga. Samtidigt som denne försäkringstjänsteman får det hett om öronen så närmar sig polisarbetet sitt slutmål, att finna Jigsaws hjälpreda, med stormsteg.

Översatt på frihand lyder filmens slogan "Om det är halloween så måste det vara Saw" och dessvärre känner jag att det är är ganska talande för ambitionsnivån för filmen i övrigt. När någon på Lionsgate insåg att det fanns pengar i den här franchisen och en potential som sträckte sig bortom en ensam mördare med mask, såsom Jason, designades den här historien för att konstant säga A men inte B. Detta faktum gör att tittaren känner sig skyldig att se nästkommande film för att kunna reda ut den föregående. Smart businessplan, ja. Smart filmplan? Nej. För varje film minskar ambitionsnivån en att göra en genuint bra film en hel del, vilket gör att kvaliteten sjunker drastiskt. Saw VI är en genuint dålig film som behandlar sin publik som korkade barn. Flashbacks till tidigare filmer forceras in för att inte tala om flashbacks INOM filmen i sig för att poängtera saker dyker upp när man minst önskar det. Regissören verkar tro att medelsvenssons minne är ungefär en halvtimme och därför krävs en snabb återblick till vad som hände för en halvtimme sen med jämna mellanrum. Så pass komplicerad är inte historien, faktiskt.

Vidare så fortsätter den här filmen i precis samma anda som Saw V  med att  vara sjukt korkad, provocerande uselt klippt och med ett fokus som ligger på blod och splatter. Jag ser inte de här filmerna för att få se blod och inälvor, då hade jag kunna besökt ett slakthus eller sett Lars Von Triers Antichrist (2009) utan tvärtom så är det som gjort Saw speciellt jämfört med andra filmer att storyn faktiskt varit intressant att följa till viss grad. Då första filmen är ett indiemästerverk och andra filmen en värdig uppföljare så är resterande filmer en uppvisning i intressant manusskrivande. Hur ska de komma runt att Jigsaw dog i film tre den här gången? Vad är syftet med Hoffman och kommer vi på svar på frågorna som väcktes i film fyra? Och visst får vi svar, inte de svar vi vill ha kanske. Frågor som väcktes i tidigare filmer, då ambitionsnivån fortfarande var att göra bra filmer får korkade svar i korkade filmer. Ett slags svek mot den som orkat hålla ut såhär långt.

Bör du se den här filmen? Nej. Har du sett övriga fem filmer skadar det såklart inte att se den här, mer än att du kommer lämna arg och besviken. Men ärligt talat så lämnade du säkert femman ganska arg och besviken också om du ens kommit så långt. Har du inte sett Sawfilmerna så ta dig för att se första filmen. Mer behövs inte.

/Sebastian

In the Loop (2009)

Britter har sedan Pyhtons tid gjort sig kända för sin stundtals fantastiska humor. Personligen har jag mest erfarit många fantastiska tv-serier och i proportion väldigt få filmer från öarna på andra sidan nordsjön. Dock har jag inte sett förlageserien till denna film som jag nu har beskådat, men känner mig nu i efterhand väldigt sugen.

Filmen In the Loop är en politisk satir som i stort behandlar det poltiska klimatet kring Irakkriget. Storyn tar fart i upptakten till en otitlad invasion mot mellanöstern. Vi får följa en gren i det brittiska parlamentet med Malcolm (Peter Capaldi) i deras frenetiska kamp för att försöka greppa och hantera situationen som komma skall, samtidigt som deras kamrater i väst, U.S.A. försöker göra det samma.

Tidigare nämnde Capaldi levererar en enastående rollprestation som den konstant nedvärderande Malcolm som sprutar ur sig kränkningar och diverse oförskämdheter från början till slut. Chris Addison spelar den välvillige Toby som verkar ha svårt att bestämma om han vill sig själv eller hela världen väl och Tom Hollander gestaltar Simon som mer som regel än undantag lyckas klampa i klaver.

I stort är filmen en praktisk handbok i förolämpningar och brittiska svordomar och på så sätt är den fantastisk. Jag hör sällan sådan bredd på svordomar och troligtvis aldrig ett sådant rikligt språkbruk av dem som här. Som helhet känns filmen dock ganska rörig och snabb, vilket gör att om man konstant inte hänger med blir det svårt att förstå var vindarna har vänt. Det i sig sätter press på tittaren att vara med i spelet och är inget negativt egentligen. Det är roligt och ofta medryckande. Som politisk satir funkar den fantastiskt och med lite fantasi så är det svårt att tro hur det kan gå till på annat sätt bakom kulisserna i politiken.

Bör du se den här? Nja. Om man gillar brittisk, bitsk och elak humor är den underbar. Och som ett break från alla amerikanska komedier så är den också bra.

/Sebastian

Capitalism: A Love Story (2009)

Michael Moore kan nästan erkännas vara den som ensam populariserat dokumentärfilmsgenren genom att göra det till något underhållande, nästan löjeväckande och ohyggligt populärt. Utan honom hade vi aldrig fått se Morgan Spurlock eller Penn &Teller's Bullshit. Tidigare har han givit sig på saker såsom vapenindustrin, George Bush-regeringen och hälsobranschen med varierande resultat. Nu kommer filmen som skulle vara den direkta uppföljaren till omåttligt populära Fahrenheit 9/11(2004), men gled in på att överlag gå emot kapitalismen som helhet.

Inledningsvis klipper Moore effektivt mellan en äldre dokumentär om Roms förfall med bilder från dagens U.S.A. Likheterna blir slående och faktiskt ganska effektiva för att starta upp dokumentären. Vi presenteras till ett flertal familjer som förlorat sina hem efter börskraschen, får insikt i att större företag såsom Wall Mart tar ut livförsäkringar på sina anställda och får se vad den kristna kyrkan egentligen har för åsikter om kapitalism. Allt går i ett rasande tempo och är, som vanligt med Moore, väldigt skickligt berättat. Övergångarna mellan teman går mig obemärkt förbi, vilket ibland kan göra det svårt att hänga med och gör att jag lätt känner att den saknar struktur. Men struktur har den, den är bara svår att hänga med i om man inte på förhand vet vad som komma skall. För att vara en Michael Moore-film så är den väldigt diskret. Det finns endast få inslag av humor och där han själv syns i bild som en ironisk bulldozer, vilket jag tycker gynnar filmen. Capitalism är närmre Sicko (2007) i tonen än tidigare nämnda  potentiella förlagan Fahrenheit 9/11.

Jag tror att filmen kan vara effektiv i U.S.A. En tankeväckare för de som filmen attackerar och en sporre för den som ligger i underläge. Publiken i min biosalong roas vilt åt Moores generaliseringar och ironiska inslag, men samtidigt känner jag att vi i Sverige är för lättköpta. Vi har redan åsikter om U.S.A. som polariserats i storebrorsfascination och förakt, vilket gör att när Moore påpekar saker som är fel, så ler vi förnöjt och nickar instämmande. Filmen är inte ämnad en internationell publik alls, vilket gör att det blir väldigt svårt att egentligen tycka något om den. Den är bra på det som den gör, men för mig blir det Moores minst effektiva verk till dagens dato, för det berör inte mig.

Borde du då se den här? Nja. Alltså, Moore är underhållande och för att få en överblick över finanskrisen vinklad genom dennes Bush-hatande ögon är inte helt fel. Gå in med en nypa salt och vet med dig att det är underhållning. Det finns säkert tråkigare och mer informativa dokumentärer om samma teman, men här får vi ett for dummies.

/Sebastian

Bröllopsfotografen (2009)

När Ulf Malmros är i farten brukar det oftast levereras annorlunda dialekter, stilism och humor med hjärta och hjärna. Bröllopsfotogranfen, den senaste kreationen i skaran, vill visa sig vara åt det hållet.

Filmen tar fart i Molkom, en liten håla utanför Karlstad, där Robin (Björn Starrin) inser att han behöver ett brejk från sin vardag. Han passar på att köpa en dyr kamera och lansera sig själv som bröllopsfotograf och kommer via en avdankad skådespelare (Kjell Bergqvist) i kontakt med en rik entrepenörfamilj från Djursholm. Här introducerar Johannes Brost och Tuva Novotny som far och dotter med underliggande motstridigheter.

Det är lätt att tro, utifrån trailern, att meningen med filmen är att vi ska skratta åt kulturkrocken Molkom vs. Djursholm, och visst finns det sådana element, men främst belyses hur småstadsuppväxta totalt kan förändras av Stockholm. Starrins karaktär är en lismande kappvändare som knappt verkar vilja någon annan väl än sig själv. Novotnys karkatär flyter mest omkring som ett bollplank till Starrin och får aldrig själv riktigt ett eget liv, vilket är bortkastning av hennes talang. Kjell Bergqvist spelar samma roll som han alltid spelat de senaste åren, vilket som vanligt är ett vinnande koncept.

Överlag är filmen "okej". Den är inte lika charmerande som Tjenare Kungen (2005) eller lika stilistisk som Smala Sussie (2003), men visst har den sin charm. Den lockar till skratt och frustration, men för mig lyfter den aldrig riktigt. Det är okej underhållning, men långt från ett mästerverk.

Bör du se den? Nja. Om du står i en videobutik och har svårt att bestämma dig är den ett bra val. Annars går den att leva utan.

Heroes jumps the shark

Jag har varit ett relativt stort fan av tv-serien Heroes sedan någon gång i mitten av säsong ett, då jag blev introducerad till det av min käre vän Emil (aka Tjippen). Första säsongen anser jag, utan vidare eftertanke, vara något av det bästa jag någonsin sett som serie. Mysteriet är totalt, karaktärsutveckligen trovärdig och allt hade ett syfte.

När säsong två kom blev jag minst sagt besviken. De nya temana som introducerades var ganska banala, men jag ville ändå inte ge upp att följa de karaktärer jag lärt att älska i första säsongen, så jag hängde på. Jag har i efterhand sett om säsong två och retroaktivt är det klart mycket bättre än det som komma skulle. Efter säsong två var jag villig att ge upp. Jag tänkte att nu kunde saker inte bli bättre. Men då händer det. Seriens skapare, Tim Kring, håller en presskonferens där han punkt för punkt nästan citerar allt jag ogillat med säsong två och lovar att säsong tre kommer att hålla högre klass. Ett hopp, ett ljus tänds i mig. Om till och med seriens skapare anser säsong två vara dålig så MÅSTE ju tredje bli minst lika bra som den första? Så blev inte fallet. Ett (1), avsnitt av säsong tre var bra. Tror det var avsnitt 14 om jag jag inte mig missminner och jag inser att jag borde ge upp. Men precis när jag tänker ge upp så får jag reda på att manuskonsulanten från säsong ett, Bryan Fuller, skall återkomma. Ännu ett hopp väcks i mig. Äntligen, nu kommer serien komma på fötter igen. Men nej. Tredje säsongen fortsätter vara ett fruktansvärt lidande.

Jag tänker att jag ska ge fjärde säsongen en chans, trots allt. Självplågeri, kan tyckas, men jag är inte villig att ge upp än. En av mina favorit bikaraktärsskådespelare Robert Knepper dyker upp och förgyller stämningen, men annars är det fortfarande lika dåligt. Det sköna är att jag nu börjar vänja mig och jag förväntar mig längre inga mirakel. Jag går in för varje avsnitt med en axelryckning och slipper bli besviken.

I förra veckans avsnitt ägde en kyss rum mellan Claire, en av huvudskådespelerskorna sedan första säsongen och en ny brud (spelad av Californications Madeleine Zima) som visar sig ha en liten crush på Claire, något som drog rubriker i diverse tidningar. Visst, ett desperat grepp kan tyckas, att låta en lesbisk kyss locka tittare. MEN. Problemet med kyssen var inte själva kyssen, utan förälskelsen. Claire, som tillsynes alltid varit straight och haft diverse olika pojkvänner under seriens gång börjar i den här veckans avsnitt TVEKA på om hon inte är lite intresserad Zimas karaktär trots allt. Och allt jag ser framför mig är Fonz från Happy Days, en serie jag aldrig följt, som hoppar över en haj. Om du inte känner till uttrycket "jump the shark", eller det lite nyare "nuke the fridge" så bör du kolla upp dem, för det var precis vad Heroes gjorde för mig den här veckan.

Med det sagt så kommer jag säkert fortsätta se serien till den lägger ned, vilket inte borde ta så lång tid efter det här. Men det här var den sista spiken i kistan för att att jag ska någonsin tycka det är bra igen.

/Sebastian

(500) Days of Summer (2009)

Medan huvudföretaget Fox till synes verkar ha kämpat för att göra livet surt för filmmakare och filmälskare de senaste åren så har Fox Searchlight levt på en våg av framgång. Filmer som Little Miss Sunshine (2006), Juno (2007) och inte minst den sjufaldigt Oscarsbelönade Slumdog Millionaire (2008) har placerat Fox Searchlight i position som en av de bästa på att snoka upp och skapa hyllade indiefilmer för bred publik. Den senaste i raden, (500) Days of Summer ligger musikvideoregissören Marc Webb bakom och i huvudrollerna ser vi Joseph Gordon-Levitt och den alltid lika söta Zooey Deschanel.

Redan i filmens inledning får vi reda på att även om det det här faktiskt är en historia om en pojke som möter en tjej så är det definitivt inte en kärlekshistoria. Och visst är det så. Filmens titel syftar på 500 dagar som Tom (Gordon-Levitt) spenderar med Summer (Deschanel) och dagarna används i ett brutet narrativ där dagar blandas likt en kortlek för maximal effekt. Det här berättargreppet gör att vi redan fem minuter in i filmen både får se parets första dag tillsammans och dagen det tar slut emellan dem. Och såhär går det på filmen igenom, glada dagar blandas med nedstämda. Stora gester med små.

Jag älskar Joseph Gordon-Levitt som i varje scen, även de mest sagolika, levererar en trovärdig och grymt hedervärd prestation. Jag anser även regin och berättarteknikerna vara smått enastående stundtals. Det skeva blandandet av dagar gör att historien får ett helt nytt liv och kritiken mot den här sorts film brukar ligga i att filmen inte hade varit intressant utan det. Men jag tror faktiskt att den här filmen hade varit intressant, även utan det. Historien för mig dit jag vill att den ska föra mig utan att jag ens är förberedd på att jag ville det och ibland känns det som något av det bästa jag sett på mycket länge.

Är då det här den nya Juno? Nja. Utan att gå in alltför mycket på mina tankar om just Juno kan jag konstatera att den här filmen åtminstone strävar efter att vara det. Det känns även som att High Fidelitys (2000) ande konstant vakar över Webbs kreation. Popmusikreferenserna haglar stundtals, ibland till min stora njutning, men ibland till min förtret då det känns lite för mycket. Mitt stora problem med filmen är just att den ibland känns lite för mycket. Att den verkligen vill förmedla en indiekänsla, verkligen vill vara Juno och så vidare. Det gör att vissa scener känns osmidiga som kylskåp. Deschanels skådespeleri haltar litegrann stundtals, vilket också bidrar till att somliga scener känns som en trubbig slägga mot tinningen.

Borde du då se den här? Ja, det tycker jag, även om den kunde ha varit lite bättre. Potentialen fanns där. Stundtals är det helt fantastiskt underbart, men dessvärre känns de stunderna mer som russinen i kakan. Jag vill tycka om den här filmen mer än jag gör, för stora delar av filmen hade förtjänat det, men dessvärre inte hela.

/Sebastian

Up (2009)

Att Pixar skapar fantastiska filmer har väl aldrig riktigt varit en hemlighet och att Up visade potential var det heller aldrig snack om. Månader av av väntan sedan filmen hade premiär i Cannes i våras har förlöpt och förväntan hade hunnit växa till enorma nivåer. Kunde då en film om en grinig gammal gubbe i ett ballongflygande hus leva upp till dem? Utan tvekan.

I Ups första tårdrypande minuter får vi lära känna paret Carl och Ellie Fredricksen och grunden läggs till varför Carl senare i livet känner för att ta sitt hus och resa iväg. Under resans lopp lär han känna den tappre scouten Russel och den talande hunden Dug och äventyret är ett fenomenalt faktum.

Det är sällan man bjuds på en såhär spektakulär känslobergodalbana inlindad i ett såhär fantastiskt berättat äventyr, så det är bara att tacka och ta emot. Jag slungas mellan hysteriska skrattanfall och tårar i ögonvrårna inom loppen av minuter. Karaktärerna sitter perfekt, historien är så vacker som det bara kan bli och animationen fantastisk. Till och med 3D:n, som annars lätt kan bli ett störningsmoment, bidrar till att filmen når till högre nivåer.

Det är en mogen film som inte behandlar sin publik som barn, utan låter vuxnare ämnen behandlas med vördnad. Det finns barnsligare teman också, men de känns för mig sekundära till historien. Jag anser det här vara Pixars bästa film till dagens dato, och det säger inte lite.

Alla bör se den här. Alla som har ett fungerande hjärta kommer att ryckas med.

/Sebastian

The Brothers Bloom (2008)

Jag tänker redan i inledningsraden till den här texten statuera att det inte finns någonting med The Brothers Bloom som jag inte gillar. Jag älskar karaktärerna, musiken, kläderna, historien, skådespelarna, regin och allt annat som går att svepa in sig i i den här fantastiska filmen signerad Rian Johnson. Därför tänkte jag inte skriva något längre om filmen, egentligen, men så blev det så ändå.

Filmen följer de två bondfångarbröderna Stephen och Blooms (Mark Ruffalo och Adrien Brody) första bedrägeri samt deras, enligt egen utsago, sista. Under de tjugofem år som förflutit mellan dessa två event så har bröderna slipat sina bedrägerikunskaper till max och till det fått en ny partner, den fåordige Bang Bang (Rinko Kikuchi). När den yngre brodern, Bloom, tillslut fått nog av att låta sitt liv skrivas och regisseras av sin äldre broder beslutar han sig för att lägga av, men inte utan att Stephen lyckas övertala honom till en sista kupp. Den här gången ska en excentrisk, egensinnig och väldigt förmögen ung dam (Rachel Weisz) bli lurad på pengar.

Det här är en film där jag inte vill säga för mycket om handlingen, då jag anser den vara bäst när man går in utan att veta för mycket. Filmens stil har jämförts, väldigt oförtjänt, med Wes Andersons lite quirky stil, och i all ära att det på ytan kanske finns likheter, men samtidigt känner jag att det är fel att jämföra dem. Där Anderson lätt blir quirky för quirkyns skull och gör det till sin grej så låter Johnson genren och stilen brytas hej vilt utan att helt fastna i något hjulspår. Samtidigt låter även den här filmen alla karaktärer få plats och andrum så att relationer får grönska och känslan av att följa med i utvecklingen blir stor.
Filmens originalmusik är enastående catchy, dialogen fantastisk och karaktärerna älskvärda. Allt balanserar konstant på randen mellan overkligt och verkligt, vilket håller filmen fräsch rakt igenom.

Jag rekommenderar varmt till alla som söker en unik komedi med fantastiskt stort hjärta.

/Sebastian

Fantomen som TV-serie

När jag var liten levde jag för mina actionfigurer. Tidiga personliga favoriter var Stålmannen, Batman, Hulken och Fantomen. Den sistnämnde var även länge något jag förknippade med min far, som, när jag var liten, ofta refererade till sig själv som just "Fantomen". Att han även på den tiden läste tidningen "Fantomen" relativt frekvent stärkte bara banden för mig mellan dem. När jag var sju år kom en riktig spelfilm med den dödskalleringsbeprydde trikåhjälten, men redan då insåg jag att spelfilmsfantomen aldrig skulle vara lika tuff som i serietidningen, eller som min egen far heller för den delen.

Åren har gått sedan Billy Zane fick springa runt i trikåer, men än idag är "Fantomen" en av de mest lästa serietidningarna i Sverige. Det i sig är ett mysterium, då hjältar, såsom Batman, Spindelmannen och Stålmannen som har backats upp internationellt med vansinnigt populära filmer knappt går att hitta på livsmedelsbutikernas tidningshyllor.

Men nu tänker den amerikanska tv-kanalen SyFy ändra på Fantomens frånvaro från spelfilmsmediet med hjälp av en miniserie. En yngre, hippare och tuffare Kit Walker presenteras och scenen är flyttad från Afrikas djungler till någonstans i U.S.A. Luktar flopp lång väg, men trailern är ganska underhållande i sin dumhet. Kommer jag att kolla in det när det väl kommer nästa år? Hell yes.




/Sebastian

Surrogates (2009)

Regissören bakom den skrattretande Terminator 3 (2003) är tillbaka med ännu en robotfixerad science fiction-rulle. Den här gången spelas dock inte huvudrollen av Arnold Schwarzenegger, utan av en annan åttiotalsactionhjälte; Bruce Willis.

Premissen går ut på att människor, i en närbelägen framtid, har förmågan att med sitt medvetande styra och leva sina liv med hjälp av en surrugatrobot, vilket både minimerar skaderisker och skapar en snyggare population. Willis spelar den trötte klyschan till polis som förlorat sin son i ett tidigare skede och nu får ett fall på halsen där det första riktiga mordet på femton år ska lösas. Ving Rhames är ofrivilligt rolig i rollen som motsåndsrörelsens ledare som beslutar sig för att starta krig mot surrogatsamhället.


Den som känner mig, eller bara vid något tillfälle diskuterat film med mig, bör ha noterat att mitt hjärta pumpar lite extra för science fiction. Det här är inte en bra science fiction, men nödvändigtvis heller inte en dålig dito. Tempot är högt, storyn relativt okej och agerandet passar in. Dock lider filmen av allt för många logiska luckor, horribla effekter och framförallt så vågar den inte riktigt lyfta från att  bara vara en platt klyscha. Det finns potential i premissen för en riktigt bra film, men historien tar sig aldrig tid att utforska den värld som etableras. Jag tror att en skickligare regissör, en halvtimme längre speltid och ett mer slipat manus hade lyft filmen enormt. Kanske, med tanke just på filmens korta speltid, så finns det en directors cut där ute som kan ge mig det som jag saknar, samt fylla i några av de logiska luckorna. Förhoppningsvis är så fallet.

Det är lätt att jämföra filmen med filmer såsom I, Robot (2004), Minority Report (2002) eller till och med kultklassikern Blade Runner (1982). Men där den förstnämnda kommer undan med att ha underhållande actionscener, den andre är en riktigt pulsökande jaktfilm och den sistnämnde är ett diskuterbar tankeväckare, så lägger sig den här snäppen under dessa tre filmer på alla nivåer. Den får en varken att tänka eller lämna biosalongen med hög puls. Den påminner mig mest om nyversionen av The Day the Earth Stood Still (2008), en axelryckning med potential att vara bättre.

Bör du se den?
Nja. Har du ett hjärta för science fiction och/eller Bruce Wills samt att du har en och en halvtimme att slå ihjäl? Isåfall, kör hårt. Annars kan du spendera din tid bätre.

/Sebastian

Jay & Silent Bob Strike Backs kommentarspår

Jag vet att det här är min andra pluggning för en komedis kommentarspår sedan jag startade bloggen för typ två dagar sedan, men nu råkar det vara just den populärkultur jag konsumerat under den här tiden så, lev med det.

Jag anser mig vara ett hyfsat stort fan av Kevin Smith, dennes filmer och dennes övriga verk. Clerks har på senare tid vuxit i mina ögon till en av mina absoluta favoritfilmer och hela View Askew-universumet som herr Smith har skapat har jag svårt att få nog av. Jay & Silent Bob Strike Back (eller Stjärnor utan Hjärnor, som den obegripliga och  lite mindre intelligenta svenska titeln lyder) är inte ett mästerverk i arthousegenren, utan snarare en orgie i lagom välkonstruerade sexskämt, visuell slapstick och tonvis med referenser till tidigare Kevin Smith-filmer. Med det sagt är det inte en film för den inte redan inbitna fanboyen.

Att lyssna på filmens kommentarspår är ungefär som att lyssna på en förlaga till Kevin Smiths omåttligt populära podcast Smodcast. Kevin (som förövrigt också spelar titelrollen Silent Bob) själv, producentvännen Scott Mosier och Jason "Jay" Mewes låter kommentarspåret bli ett forum för mängder av hysteriskt roliga anekdoter och utpekande av de dussintal cameos från vänner och celebriteter som filmen innehåller, allt med en dos av självironi, humor och inbördes beundran. Då filmen, precis som Smith själv påpekar, är väldigt snabb i sitt berättande så halkar de tre kommentatorerna ofta efter då de får svårt att hänga med i svängarna. Detta stör inte nämnvärt, förutom att jag känner att jag gärna skulle vilja ha flera kommentarspår till filmen, då det känns som att varje scen har en historia kring sig.

Kan jag rekommendera kommentarspåret till vilket filmfan som helst? Nej, inte direkt. Det är stundtals riktigt underhållande till den grad att jag skrattar ut ljudligt för mig själv, men troligtvis är det så att det krävs att man är "med på skämtet". Jag vågar påstå att är det inte är riktigt lika kul, eller givande, för den som inte är ett större fan av Kevin Smith och dennes filmografi. Så om filmen i sig redan är designad för inbitna fans så är kommentarspåret att ta det ytterligare ett steg längre. Jag rekommenderar hellre tidigare nämnda Smodcast eller någon av Evening With Kevin Smith dvd:erna, även för den som inte är fan, då jag anser att herr Smith är en fantastisk historieberättare och underhållare av högsta stå-upp-komik-klass. Smodcast är dessutom gratis, så du har egentligen ingen ursäkt att inte, via till exempel iTunes, ladda ned några avsnitt för avlyssning.

/Sebastian

40 Year-Old Virgins kommentarspår

 Att Judd  Apatows långfilmsregidebut 40 Year-Old Virgin argumenterbart är en av modern tids roligaste filmer är vida känt och inget jag behöver gå in mycket närmre på. Den makalösa blandningen hjärta, hjärna, sexskämt och fantastsiska improvisationsscener banade väg för ett flertal av 2000-talets bästa komedier. Jag har sett filmen massor av gånger sedan den kom ut 2005 och den höga kvaliteten gör att den hittills inte tappat mitt intresse.


Med det sagt borde jag alltså inte behöva sälja in själva filmen, men vad som kan vara värt en dryga två timmar av ditt liv är att se filmen med kommentarspår. I all ära att det ofta blir lite av en hönsgård när Seth Rogen, Steve Carrel, Judd Apatow och i princip alla som spelar en roll av värde i filmen samlas för att diskutera den, men guldkornen är många. Anekdoter från inspelningen, manusarbetet och helt orelaterade ämnen varvas omvartannat och allt med samma råa, men ack så kärleksfulla ton som filmen i sig. Det är inte kommentarspår för filmnörden som helst vill lära sig hur scener filmas och hur castingprocessen gick till, men det är kommentarspår för den som gillar filmen i fråga och vill ha ut lite mer.

Egentligen är hela DVD:n värd en extra genomtittning. Extramaterialet,  förutom kommentarspåret, är späckat av gag-reels, borttagna scener och fan och hans moster. Inte för inte som de spelade in över 1000000 fot film. Så om du har två timmar över, gillar Steve Carell och Judd Apatow så är det utan tvekan värt att kolla upp.