(500) Days of Summer (2009)

Medan huvudföretaget Fox till synes verkar ha kämpat för att göra livet surt för filmmakare och filmälskare de senaste åren så har Fox Searchlight levt på en våg av framgång. Filmer som Little Miss Sunshine (2006), Juno (2007) och inte minst den sjufaldigt Oscarsbelönade Slumdog Millionaire (2008) har placerat Fox Searchlight i position som en av de bästa på att snoka upp och skapa hyllade indiefilmer för bred publik. Den senaste i raden, (500) Days of Summer ligger musikvideoregissören Marc Webb bakom och i huvudrollerna ser vi Joseph Gordon-Levitt och den alltid lika söta Zooey Deschanel.

Redan i filmens inledning får vi reda på att även om det det här faktiskt är en historia om en pojke som möter en tjej så är det definitivt inte en kärlekshistoria. Och visst är det så. Filmens titel syftar på 500 dagar som Tom (Gordon-Levitt) spenderar med Summer (Deschanel) och dagarna används i ett brutet narrativ där dagar blandas likt en kortlek för maximal effekt. Det här berättargreppet gör att vi redan fem minuter in i filmen både får se parets första dag tillsammans och dagen det tar slut emellan dem. Och såhär går det på filmen igenom, glada dagar blandas med nedstämda. Stora gester med små.

Jag älskar Joseph Gordon-Levitt som i varje scen, även de mest sagolika, levererar en trovärdig och grymt hedervärd prestation. Jag anser även regin och berättarteknikerna vara smått enastående stundtals. Det skeva blandandet av dagar gör att historien får ett helt nytt liv och kritiken mot den här sorts film brukar ligga i att filmen inte hade varit intressant utan det. Men jag tror faktiskt att den här filmen hade varit intressant, även utan det. Historien för mig dit jag vill att den ska föra mig utan att jag ens är förberedd på att jag ville det och ibland känns det som något av det bästa jag sett på mycket länge.

Är då det här den nya Juno? Nja. Utan att gå in alltför mycket på mina tankar om just Juno kan jag konstatera att den här filmen åtminstone strävar efter att vara det. Det känns även som att High Fidelitys (2000) ande konstant vakar över Webbs kreation. Popmusikreferenserna haglar stundtals, ibland till min stora njutning, men ibland till min förtret då det känns lite för mycket. Mitt stora problem med filmen är just att den ibland känns lite för mycket. Att den verkligen vill förmedla en indiekänsla, verkligen vill vara Juno och så vidare. Det gör att vissa scener känns osmidiga som kylskåp. Deschanels skådespeleri haltar litegrann stundtals, vilket också bidrar till att somliga scener känns som en trubbig slägga mot tinningen.

Borde du då se den här? Ja, det tycker jag, även om den kunde ha varit lite bättre. Potentialen fanns där. Stundtals är det helt fantastiskt underbart, men dessvärre känns de stunderna mer som russinen i kakan. Jag vill tycka om den här filmen mer än jag gör, för stora delar av filmen hade förtjänat det, men dessvärre inte hela.

/Sebastian