The Brothers Bloom (2008)

Jag tänker redan i inledningsraden till den här texten statuera att det inte finns någonting med The Brothers Bloom som jag inte gillar. Jag älskar karaktärerna, musiken, kläderna, historien, skådespelarna, regin och allt annat som går att svepa in sig i i den här fantastiska filmen signerad Rian Johnson. Därför tänkte jag inte skriva något längre om filmen, egentligen, men så blev det så ändå.

Filmen följer de två bondfångarbröderna Stephen och Blooms (Mark Ruffalo och Adrien Brody) första bedrägeri samt deras, enligt egen utsago, sista. Under de tjugofem år som förflutit mellan dessa två event så har bröderna slipat sina bedrägerikunskaper till max och till det fått en ny partner, den fåordige Bang Bang (Rinko Kikuchi). När den yngre brodern, Bloom, tillslut fått nog av att låta sitt liv skrivas och regisseras av sin äldre broder beslutar han sig för att lägga av, men inte utan att Stephen lyckas övertala honom till en sista kupp. Den här gången ska en excentrisk, egensinnig och väldigt förmögen ung dam (Rachel Weisz) bli lurad på pengar.

Det här är en film där jag inte vill säga för mycket om handlingen, då jag anser den vara bäst när man går in utan att veta för mycket. Filmens stil har jämförts, väldigt oförtjänt, med Wes Andersons lite quirky stil, och i all ära att det på ytan kanske finns likheter, men samtidigt känner jag att det är fel att jämföra dem. Där Anderson lätt blir quirky för quirkyns skull och gör det till sin grej så låter Johnson genren och stilen brytas hej vilt utan att helt fastna i något hjulspår. Samtidigt låter även den här filmen alla karaktärer få plats och andrum så att relationer får grönska och känslan av att följa med i utvecklingen blir stor.
Filmens originalmusik är enastående catchy, dialogen fantastisk och karaktärerna älskvärda. Allt balanserar konstant på randen mellan overkligt och verkligt, vilket håller filmen fräsch rakt igenom.

Jag rekommenderar varmt till alla som söker en unik komedi med fantastiskt stort hjärta.

/Sebastian