Dessa jeans och gymnastikskor lovar lust och fägring stor

Dagen som idag har varit riktigt bra. En sådan dag man går och lägger sig med ett leende på läpparna och en förhoppning om att den inte ska ta slut.

Den började med att jag inte ville gå upp. Egentligen hade jag ett tajt schema ihopsnickrat för dagen involverande massor av viktiga saker som bör göras. Men mitt nyvunna tempo visade sig ta ut sin rätt, vilket gjorde att jag, efter att ha ätit frukost och spanat in pilotavsnittet till serien White Collar gick och lade mig igen. Klev upp lagom till att det var dags att promenera till Spånga för den andra övningskörningen på lika många dagar. Jag och min plastmor, Tina, brummade runt Spånga några varv. Dragläge och ecodriving. Motorstopp och högerregel. Överlag gick det rätt bra, i mitt tycke. Åtminstone under omständigheterna att det var min andra gång på fyra år. Jag valde att stanna på middag hemmas hos Tina och far. Det var hundår sedan jag spenderade tid med min familj på ett spontant sätt. Det var trevligt. Re-cap om vad som hänt i våra liv senaste veckorna. De sysslar med en ny diet. Den går ut på att käka enorma mängder av fett och inga som helst kolhydrater. Du kan äta en hel prästost, men inte ett riskorn. Tydligen funkar det.

Efter att ha hängt i Spånga i några timmar valde jag att gå till Vällingby där jag väntade in min gulliga kollega, Nadja. Vi eftersläntrade in på Bröllopsfotografen några minuter in i den. Filmen var okej, sällskapet ljuvligt. När filmen tagit slut sprang vi in i biografansvarige för Vällingby. Vi pratade om att jag kanske kan jobba där till och från. Det vore underbart. Nadja och jag satt oss sedan ned och pratade om liv och relationer en fram till att en annan kollega, Sophie, dök upp. De skulle på This is it. Jag bangade. Jag både ångrar mig och ångrar mig inte. Jag är alldeles för trött. Men sällskapet hade varit trevligt. Och att se vad hypen är kring.

Nu skola jag strax gå och lägga mig. Trött som en bäver. Morgondagen kommer att bjuda på tvättstuga och skola. Opeppen kanske, men idag är en sådan dag då jag tänker "Jag är tammejfan 22 år och har inte presterat någonting av värde i mitt liv" och ser det som något jag kan vända till något positivt. Det har inte hänt sen jag vet inte när. Jag känner mig lite som Jim Post, på bilden här till höger. Bilden i fråga har jag lånat från bizarrecords.com.

/Sebastian