Jag är ställd av komplimanger och vacklar av kritik

Se. Då var det dags för det semiveckoliga inlägget igen. Den här gången har jag egentligen ingenting att förtälja, som vanligt.

Senaste veckan har till mångt och mycket gått ut på att försöka bibehålla någon slags motivation, men till stora delar misslyckas. Så jag har spelat Lego Star Wars med Antonia, varit på middag hos både mor och far, samt stärkt illusionen av att jag faktiskt studerar något av äkta värde.

Jag har försökt komma igång med mitt ena sidojobb, men det går fantastiskt knackigt. Delvis på grund av min motivationsbrist, delvis för att folk har en tendens att inte svara när det ringer, men mest för att jag känt mig dåligt informerad. Kombinationen har gjort att jag inte tagit mig så långt. Men ska försöka komma igång nu i veckan. Har ett högt uppsatt mål som inte är ouppnåeligt, men det börjar se svårt ut.

Imorgon, måndag, har jag tenta i ett ämne. Efter det så ska jag och min grupp strukturera upp en slags presentation om ett valt ämne. Vi ska prata i en halvtimme. Loads of tid. Dock har vi valt ett ganska kul ämne, så det kanske går.Men framförallt toppas måndagen av att jag far upp till Uppsala och besöker Tjippen. Bajsbra grej, faktiskt. Stannar till någon gång under tisdagen. Vi har inte setts på år och dagar, känns det som. Funderar på att försöka planera in en vårlig tripp till Örebro också. Eller om man ska strukturera upp någon sommargrej. Vad som känns bäst, vad som känns bäst.

Jag och Antonia har förövrigt skaffat oss en så kallad signature dish som vi nästan lyckats föräta oss på. Känns som det första vi lagat som fungerar som en riktig maträtt och faktiskt är god. Plus att Antonia skämt bort mig med sjukt goda chocolate chip cookies, min diet till trots.

Bilden är på mig och Tjippen för sisådär tvåtusen år sedan. Om man kollar noga i spegelreflektionen så står Jesus där och hänger. 

/Sebastian